Magnus: En välsignelse för ett trött hjärta

Magnus Hedqvist, 51 år, är präst och en människa som tänker innan han talar. Flera gånger under vårt samtal reagerar han på en fråga med att sluta ögonen och gå in i sig själv. När han öppnar ögonen och svarar är orden väl valda. Magnus Hedqvist vill berätta om sin hjärtsjukdom i hopp om att kunna hjälpa andra.

– Jag tycker att man ska fråga sig – kan jag kanalisera denna i sig meningslösa erfarenhet som jag inte själv har valt? Då kan en ny mening utkristallisera sig även av lidande. Till exempel genom att dela sin erfarenhet med andra.

Den smög sig på, insikten om att något inte stod rätt till med Magnus hälsa. Sommaren 2011 kom familjen Hedqvist – Magnus, hans fru Katarina som också är präst, och fyra barn – tillbaka till Sverige och Växjö efter drygt sex fina år i en luthersk församling i Costa Rica. Omställningen blev inte helt enkel för familjen.

– Orken stämde inte, till exempel blev jag väldigt andfådd när jag spelade boll med barnen. Dessa tidiga signaler förklarade jag för mig själv med att jag bara hade fått sämre kondis. Det hände också mycket annat i livet som oroade och påverkade mig.

Magnus Hedqvist, som alltid har varit en rörlig person med god fysik, kände sig allt oftare trött och nedstämd.

– Min fru nämnde min dåliga ork för en gemensam vän som är hjärtläkare. Han tyckte att vården borde titta på detta och så kom det igång.

Undersökningarna visade att Magnus Hedqvist hade hjärtsvikt och hjärtmuskelsjukdomen dilaterad kardiomyopati. Beskedet väckte starka minnen och känslor. Hans egen pappa dog i akut hjärtflimmer när han var 48 år, ungefär samma ålder som han själv nu när han fick sin hjärtdiagnos.

– Sedan min pappa dog har jag undrat om jag själv skulle få fylla 48 år, men jag har sagt till mig själv att jag lever sundare än han gjorde. Allt detta revs upp när läkaren gav mig beskedet.

Livet i övrigt blev inte heller enklare. Magnus Hedqvist genomgick en yrkesmässig kris och efter 20 år som präst valde han att ta en paus från kyrkan och började arbeta som terapeut på ett kriscentrum. Han trivdes men fysiskt mådde han efter hand allt sämre. I början av 2013 fick han en ICD, en liten defibrillator, inopererad. Den första ICD-operationen fick göras om och medicineringen orsakade en del problem. Sjukdomen påverkade livet i allt högre grad.

– Inledningsvis hade jag hoppats att tabletterna, bland andra betablockerare, skulle hjälpa men de gav mig biverkningar och jag fick byta. Under sommaren samma år började jag ta alltmer vätskedrivande och kunde bara gå mycket korta sträckor. Min livslust försvann och det slog sig på humöret. Jag som alltid har tyckt om att leva kände inte igen mig själv.

I juni hade Magnus Hedqvist kallats till Skånes universitetssjukhus i Lund för en transplantationsutredning. Han bedömdes vara för frisk för att få ett nytt hjärta och skickades hem. Undersökningen fick ändå tanken på en transplantation att ta fäste. Bara några månader senare blev Magnus Hedqvist vid ett par tillfällen akutintagen på Växjö lasarett. Ena gången med en smärtsam propp i benet.

– De informerade universitetssjukhuset i Lund om att mitt läge hade försämrats. I oktober 2013 blev det en ny transplantationsundersökning och jag stannade på sjukhuset i Lund i en månad. Sedan tog det bara ett par veckor innan jag fick ett nytt hjärta.

Efter operationen blev Magnus Hedqvist kvar på sjukhuset i fyra veckor. Han var därefter sjukskriven i ytterligare åtta månader innan han successivt kunde återvända till sitt arbete. I backspegeln är det mycket kring sjukdomsförloppet som han känner tacksamhet för. Bland annat att det har gått förhållandevis fort och att han kunde arbeta in i det sista. I dag har Magnus Hedqvist återgått till prästyrket. Som fängelsepräst i Kalmar ser han fram mot att återigen få arbeta med socialt utsatta människor.

– Jag mår inte riktigt som innan, men det är också svårt att säga… vilket innan? Jag minns inte är jag var riktigt frisk. Men nu kan jag göra allt och leva som jag vill. Jag pallar det mesta och är enormt tacksam över det. Och jag tror att min familj märker av det också.

Reportage ur Forskning för hälsa 2/15
Text: Anne Hammarskjöld
Foto: Mats Samuelsson